När allting rasar är vi bara människor

Taket rasar, massorna raderas adderas över dig.
Du vill gångra din kraft, kämpa.
Din svarta mascara rinner och du trycker bort liv.
Subraherar deras för att ditt ska få leva, för att du ska få andas.

Söker dig genom dammet, klastorfobi.
Ditt hjärta stannar då du inser att du är fast.
Krigar inom dig, moralen existerar inte.
Du subraterar allt för att du ska få leva, för att du ska få andas.

Så kommer frågan när han kommer ivägen.
Han som inte får raderas utan att ditt inre exploderar och trasas samman i tusen bitar.
Du subtraherar dig själv för att du inte skulle kunna leva, leva med att du andas.

När allting rasar är vi bara människor.

Denna ska det filas på!